Caseys sista resa

Text: Anita Habel.
Originaltext: Kris Kristofferson.
Musik: Kris Kristofferson.


Casey blir en del av tomhetsljud, av tysta män´skor,
som går trappan nerför T-banan i skuggor under jord.
Han följer fotstegs ekon i den kakelkalla grottan
till den desperata tystnad där han aldrig sagt ett ord.

Och giftet i hans andedräkt har dödens unkenhet,
för han har aldrig druckit solsken eller smakat sommarregn.
Men, Casey skyggar inför lås och fångenskap i tillvaron
och vill helst glömma bort att kedjan rasslar där han går.

”Du”, sa hon, ”Casey, det var länge sen jag såg dig.”
”Du”, sa hon, ”Kyss mig och du får ett leende.”
”Se”, sa hon, ”Jag har på mig strumporna du gav mig.”
”Du”, sa hon, ”Stanna – om än bara för en stund.”

Casey går från T-banan och söker sig till närmsta krog
för värmen i ett stop som jagar frosten från hans själ.
Han ser sin egen spegelbild i alla andra trötta män
som söker varje chans till att förlänga vägen hem.

Vid bardisken i hörnet står han med sitt stop i handen
och han ser, men ändå inte ser, på dem som går förbi
Sen raglar han mot utgången.Och han vet inte om blicken skyms
av ruset efter ölet eller ögats salta tår…

”Du”, sa hon,” Jag antar att du aldrig tänker på mig
nu”, sa hon, ”när du har din familj att ta dig an.
Men ändå, värmen från din kropp var skön att känna.
Du”, sa hon, ”- att ensam ska va´ stark – det är en lögn.”


Finns på album: Guds bästa barn (1981).